Så till den milda grad att jag önskar jag kunde vika ihop det, stoppa ner det i väskan och packa upp det på lite olika platser i livet...på nåt sätt...Vårt hus är verkligen vår borg och jag förstår maken när han klär sig varmt och tassar ut i kvällen bara för att "gå ett litet varv" eller för att "titta till". Vi trivs. I huset.
Fast den här veckan får huset stå just precis på den plats där det står just nu. Inte röra. Nu ska jag nämligen vika ihop mig själv, stoppa ner mig i en väska och packa upp mig på annan ort. Flyga ska jag. I fina kläder. Med risigt hår. Som ska bli bättre. Med mycket plats i väskan. Huset och dess innehåll bör hålla sig borta, eller ja, stå kvar på samma plats som nu.
Och när jag är åter är jag utvilad, utfikad, fattig och kärlekstörstande - sannolikt mest av det sista.
Och det är ju det som är grejen med allt! Egen tid är tufft... men ack så behövt.
Här hemma råder ständig på passning i olika grad. Storasyster är i en fantastisk ålder just nu med mycket egen lek och massor av fantasi. Bara jag ställer upp att vara Emil (eller Lilla Gubben) så är hennes värld total. Och visst är det enkelt att vara Emil. Jag går bara hennes vilja till mötes genom att svara "ja, jag är Emil" sen försvinner hon in på sitt rum i sina Ida-tankar. Kvar står Emil med något undrande blick och tänker "var det så enkelt?"
Men ack nej. Det är sannerligen inte alltid enkelt. Inte att vara Ida heller för den delen. För att inte tala om att vara storasyster. Det är minsann ingen lätt match alla gånger. Speciellt inte när lillasyster börjar bli en riktig liten kommandora här hemma. Hon biter och håller i leksaker som hon absolut inte får. Hon sätter sig på just den där boken som storasyster just i det ögonblicket hade tänkt att läsa. Hon ljudar så högt att vi inte hör vad dom säger på bolibompa. Hon ställer sig i vägen när bilen eller tåget ska passera och hon får så mycket uppmärksamhet kring matbordet genom all mat-hjälp från mammas sida att det plötsligt måste ske en regression och vips har vi två små bebisar kring matbordet!
Och ute är det kallt. Så kallt att tårarna frös till is på kinden. Både på mig och på barnen. Men ut skulle vi och jo, nog friskade kylan upp oss men ibland undrar jag. Varför förstår inte barn tjusningen med att ligga i sin säng, med en god bok, lyssna på lite skön musik, äta nåt gott om ens alls och bara vara? Varför måste dom lära sig att gå just den här veckan eller varför ska den lilla magen strejka varpå blöjor måste bytas stup ut i kvarten hela den långa dagen? Och varför ligger hon inte still på skötbordet?
Förstår Ni? Vika ihop mig, packa ner mig, skicka iväg mig, packa upp mig, vika ut mig (höll jag på att skriva) för att sen längta hem så hjärtat vrider sig av törst och då... just då få resa hem igen till det här huset. Med dess ovärderliga innehåll. Och bara få vara hemma. Jag längtar.
hejdå!
