Förutom att regnet spöade ner så fanns inga direkta hinder mer än 3 nattlinnen att byta ut samt ungefär 100 tänder att borsta. Vi fixade snabbt och lätt och vips var vi ute på 2-hjulingen.
Regnjacka samt stövlar på stora damen (bara ben - för annars blir jag så varm mamma) samt hel regnmundering på både mor och minsting.
"Eija, eija, eija" ljöd det från hejarklacken när hon svischade förbi på gatan.
Det är helt otroligt vad hon kan. Alla vet ju att mammor ska vara imponerade av sina barn, jag är inte bara impad utan gapande häpen och mäkta stolt över att hon kan! Nu kan hon dessutom både cykla OCH ringa på ringklockan! Fantastiskt! Det tog 2 dagar så cyklade hon själv! Skrytblogg? Ja, kalla det vad som helst.
Efter en hel del trampande, svett och skratt fick vi en välbehövlig fika innan det var dax igen, men då hade minsann solen tittat fram! Sen lyste den på oss hela dagen medan vi skrotade omkring här i när och fjärran för att visa både Anton och Lou vad vi lärt oss. Ikväll är jag dock helt mättad på färgen orange. Jag ser den överallt och ingenstans just nu. Den rör sig fram och tillbaka, viftandes från höger till vänster. Vips är den borta för att snart vara halad igen. Fram och tillbaka... fram och tillbaka...
Det är mycket troligt att jag bör vänja mig vid denna fina lilla glada vimpel då den sitter på favoritattiraljen just nu...!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar