Vi är dåliga på att komma ur smakportion-träsket... En liten dutt hit och en liten dutt dit men aldrig att vi byter ut en hel portion... Varför? Jo, för det äääär ju så härlig med den där amningen! Ögon som fladdrar av lycka och av njutbarhet, ivern i henne över att få mätta sin lilla mage, den mjuka lilla handen som letar efter min kind eller min tröja och som klappar, smeker och pillar mig så ömt. Ja, det är nåt visst det där...
Som maken sa: Är det verkligen sista gången det här?
Men... smakportionerna blir snart större och större... dom är hack i häl på oss... Vi ska bara äta några till skedar av den där hemska morotspurén först...
Och sen vet jag inte varför jag lägger upp nedan hemska bild på oss tre damer som just ska ge oss ut på våra marker... HUUUR kan man klä sig som vi gör? Hur kan en mamma vara ytterst ansvarig och inte bry sig en sekund över att äldsta dottern ser ut som en vilding som rymt från forna tider med sina foppatofflor, i tron att här är det vinter och kallt, bäst jag tar på hemstickad kofta från 1973 och vintermössa? För att inte tala om mamman själv som klär sig i en snugpak, modell militärgrön i stl XL, bara för att kunna bära sitt blåbär (!) på magen?
Jag förstod det inte då men jag ser det nu. Hua... Tror vi behöver en dos av storstad...!!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar