Och jag har suttit och viftat med bara fingrar... eller ja, jag bar ju ett par andra varianter men nja... går inte bara att ersätta vad som egentligen ska sitta där. Fast det vet dom om. Och vi.
Jag hör fortfarande klockorna den där kyliga februaridagen. Fina pappa i fluga. Vår insikt i att inte kunna sitta gömda längre utan fram till dörrarna, grabba buketten, ge varandra en blick och tillsammans vandra fram till Honom. Min fina älskade Man.
Att dela kärlek och sorg med. Sannerligen. Att dela allt med. Ja, gärna.
Lyckan är inte att vara gift i sig utan lyckan är att leva som gift. Varandra. Tillsammans. Vi två. Alltid en till del - som är hel. Kompletteringen är total.
Du är för mig det jag är för Dig.
underbart, vad fint! Hoppas kvällen varit till belåtenhet!
SvaraRaderaKram till er båda